Jag är född i Farsta, Stockholm 1981 och vi flyttade till en liten gård utanför Norrtälje 1982. Mina föräldrar köpte lite djur. Däribland två Dartmoorponnyer vilket kom att bli starten på ett rikstäckande avelsarbete. När vi redan hade två Dartmoorponnyer kunde vi lika gärna ha tre, fyra, fem och så vidare. Några år senare hade vi hela sjutton hingstar, ston och föl. Min familj och några vänner startade snart Svenska Dartmoor Sällskapet, Club of Western (COW) och Western Riders Uppland. Dessa föreningar kom att bli som ett andra hem för mig.

Min första helt egna ponny köpte mamma till mig 1986, vi döpte henne till Little Popsy. Hon var min bästa vän i lekar, hon lärde mig rida och vi tävlade en hel del fram till 1993 då vi tyvärr fick avliva henne. Min och Popsys alldeles egna stil myntade uttrycket "Popsyriding"

När Popsy var död hade jag svårt att hitta en ny häst som jag kunde känna lika starkt för så det kom att bli några år med olika hästar. Under tiden stod dock alltid Salix Imagine, vår egna uppfödning, till tjänst. Jag tävlade några säsonger med henne. En tid hade jag även en Welsh som jag tävlade en del med.

Hösten 1996 kontaktade några vänner oss och erbjöd oss en quarterhingst. Vi som alltid hade velat ha en quarter men aldrig haft råd. Vi åkte dit för att titta på Cisco, som han kallades, men jag såg honom aldrig. Långt bort i hagen skymtade en lite gulvit sak. Jag försäkrade mig om att den var till salu.

Samma sekund jag såg hans ögon visste jag! Den hästen skulle jag ha! Kosta vad det kosta ville!

Mamma kunde inte förstå varför jag ville ha den fula hästen. Jag kunde väl ha valt en som i allafall var vacker att se på. Men hon gav med sig till slut så jag fick pengarna jag ärvt efter pappa och mamma köpte den andra hingsten. När vi några veckor senare åkte för att hämta hem hingstarna stod de i stallet. Där hittade jag den fulaste, skitigaste lilla hingstföl jag någonsin sett! Han var så fruktansvärt ful! Sen såg jag hans ögon igen och jag var såld! Han var min! Inget av fölen var hanterade och de var inte i den bästa tänkbara konditionen så två stora projekt följde med oss hem i transporten.

Nu, tio år senare, tusentals träningstimmar, skador, problem och framförallt massor av kärlek senare äger jag en väldigt snygg, atletisk, välskolad och duktig tävlingshäst som dessutom kommit att bli min bästa vän. Vic’s Eternal Popcorn, som han heter, tävlar på internationell nivå i flertalet Western grenar, gör alla de svårare skolorna , hoppar, en bra ranchhäst, inkörd, underbar med barn i alla åldrar och framförallt är han en underbar "pappa" i hagen.

Att vi kommit så långt vi gjort är å ena sidan ett mirakel eftersom vi haft alla odds emot oss men å andra sidan är det mycket tack vare mitt brinnande intresse och alla de hårda arbetstimmar som gjort det möjligt. Vi har båda blivit illa skadade men kommit tillbaka. Bättre än någonsin och med en hel del fina resultat!